(Debattartikel publicerad i Göteborgs-Posten 2014-12-28)
Sveriges familjepolitik bryter sedan 24 år både systematiskt och grovt mot FN:s barnkonvention. När regeringen nu vill införa barnkonventionen i svensk lag, innebär det att familjepolitiken även kommer att bryta mot lagen. Trots detta planerar regeringen inga förändringar, skriver Susanne Nyman Furugård och Christian Sörlie Ekström.
Enligt regeringen ska barnkonventionen genomsyra alla delar av regeringens politik och prägla alla samhällsområden som berör barn. Men familjepolitiken ingår inte i de politikområden där regeringen planerar insatser för att barnkonventionen ska kunna införlivas i svensk lag. Det är att segla under falsk FN-flagg då svensk familjepolitik sedan 24 år bryter mot både själva ramverket och ett tiotal artiklar i barnkonventionen.
Överträdelserna kan betecknas som både systematiska och grova. Systematiska därför att de pågått sedan Sverige ratificerade konventionen 1990, vilket innebär en förpliktelse att följa den oavsett om den införts i svensk lag. Grova med tanke på hur många barn som påverkats av familjepolitiken under denna period.
Grundproblemet är att familjepolitiken med starka ekonomiska medel tvingar föräldrar att lämna bort sina barn runt ett års ålder, trots att väletablerad forskning visar att barn behöver mer tid med sina föräldrar för att bygga en trygg grund att stå på i livet. Detta strider redan mot barnkonventionens inledning:
”Konventionsstaterna är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället, erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.”
Arbetskraft och jämställdhet
Men svensk familjepolitik är inte ämnad för barnen. Deras behov har aldrig varit i centrum för systemets utformning; de har överhuvudtaget inte varit med på ritbordet när de sociala ingenjörerna satte ihop det. I stället har det handlat om behovet av arbetskraft och jämställdhet, men det bör tillgodoses på andra vägar än på barnens bekostnad.
Trots att det i dag råder ett överskott av arbetskraft och vägen till jämställdhet via familjepolitiken orsakat fördubblad sjukskrivning bland småbarnsmammor jämfört med pappor, framhärdar regeringen med dessa argument. Inte ens den ökande psykiska ohälsan bland unga samt forskning som visar på ett samband med barns brist på tid med deras föräldrar, beveker dem att inta ett barnperspektiv. Nu senast belagt i en nordisk avhandling från Sahlgrenska akademin: stressade föräldrar ger psykiskt sjuka barn – och Sverige är värst i Norden. Det är bara en rapport i ett pärlband som visar samma sak. Ett pärlband som lysande hänger framför en systematiskt blundande politikerkår.
Därmed gör svenska staten sig skyldig till ytterligare en rad överträdelser av barnkonventionen, till exempel:
Artikel 2. Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.
Alla barn som har behov av mer tid med föräldrarna diskrimineras då hemmabarnomsorg inte får några pengar alls medan varje förskoleplats subventioneras med i genomsnitt cirka 10 000 kr/månad av våra gemensamma skattepengar. Dessutom diskrimineras de av särbeskattningen som gör att genomsnittsfamiljen som vill ta hand om barnen hemma är tvungen att betala drygt 40 procent mer i skatt än om de väljer den institutionella barnomsorg som familjepolitiken påbjuder.
Individuella behov
Artikel 3. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.
Familjepolitiken tillgodoser inte det gemensamma behovet hos alla barn av en obruten anknytning tills de är minst tre år för att minska riskerna för psykisk ohälsa i högre åldrar. Den ger inte heller utrymme för många barns individuella behov av mer tid med sina föräldrar även senare under uppväxten.
Artikel 5. Barnets föräldrar eller annan vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling och ska vägleda barnet då han/hon utövar sina rättigheter;
Artikel 9. Ett barn ska inte skiljas från föräldrarna mot deras vilja, utom när det är för barnets bästa.
Familjepolitiken tvingar föräldrar att lämna bort sitt barn runt ett års ålder, vilket gör det praktiskt omöjligt för dem att ta huvudansvaret och vara den som vägleder barnet.
Artikel 6. Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling;
Artikel 24. Varje barn har rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa.
Den psykiska ohälsan bland unga har ökat markant parallellt med att familjepolitiken minskat barns tid med föräldrarna. På en rad områden har den närmast fördubblats under de senaste 10–15 åren.
Artikel 26. Varje barn har rätt till social trygghet.
En god anknytning är grunden för att kunna utveckla trygga relationer.
Myndigförklara föräldrarna
Med ytterligare minst tre artiklar på listan över konventionsöverträdelser anser vi att regeringen måste få tydligt underkänt i den utfrågning och granskning som ska hållas i januari av FN:s barnrättskommitté i Genève om hur barnkonventionen följs, annars är det bara ett spel för galleriet. För att komma till rätta med överträdelserna – och undvika framtida lagbrott – måste regeringen förändra familjepolitiken så att den ger föräldrar möjligheter att ge sina barn den tid och närhet de behöver för en trygg uppväxt.
Vi kräver därför att regeringen myndigförklarar Sveriges föräldrar och låter dem fritt få disponera de ca 10 000 kr/mån/barn som kommunerna i dag ensidigt lägger på förskolan, till att själva välja den barnomsorg som passar deras barns behov bäst.
Susanne Nyman Furugård
journalist, författare och debattör
Christian Sörlie Ekström
författare, debattör och miljöaktivist
Båda är initiativtagare till föräldrauppropet och namninsamlingen Hållbar familjepolitik NU