2014 blev ännu ett svart år för Sveriges unga, med fortsatt ökad psykisk ohälsa och därmed ökade kostnader för samhället. Ändå fortsätter regeringen att blunda för sambandet med den ensidiga svenska barnomsorgsmodellen som inte passar alla barns behov. Förnekelsemönstret i familjepolitiken är detsamma som i flyktingpolitiken.
Efter regeringens helomvändning i flyktingfrågan och statsminister Stefan Löfvens förklaring att ”vi i Sverige varit naiva”, vore det önskvärt med motsvarande självrannsakan i andra politiska frågor som länge varit tabu. En av dem är familjepolitiken som ensidigt inriktats på att alla barn ska tas om hand i förskola från cirka 1,5 års ålder.
Vid minsta ifrågasättande av det här systemet har makthavarna tillgripit samma metoder för att hindra en saklig diskussion som i flyktingpolitiken. De stämplar kritiker som onda jämställdhetsmotståndare, ignorerar forskning, mörkar statistik och vägrar prata om volymer, resurser och kostnader. Allt för att föräldrar inte ska få veta hur illa läget är med den ökande psykiska ohälsan bland barn och unga – och vad det beror på. För om någon skulle kunna visa på ett samband med barns omsorgsbehov – som socialdemokraterna alltsedan Alva Myrdal på 30-talet ansett sig veta bättre än föräldrar själva – vore det en ännu större imageförlust för partiet än i flyktingpolitiken.
Men till slut hinner verkligheten i kapp och det går inte att vara naiv längre, för indikationerna på en nalkande systemkollaps har blivit så tydliga. Allt fler barn och unga drabbas av psykisk ohälsa, allt fler föräldrar sjukskrivs av samma anledning, likaså allt fler förskollärare. Och det kostar allt mer för samhället. Det visar årets upplaga av rapporten ”Familjepolitikens ekonomi”, som gjort en samhällsekonomisk värdering av den svenska barnomsorgsmodellen och dess hälsoeffekter.
Under 2014 ökade bland annat slutenvård för ätstörningar bland unga, antalet vårdtillfällen för självskador, utskrivningen av antidepressiva medel och narkotikarelaterade dödsfall. Sett i ett längre perspektiv sedan 1990-talet har ökningen av olika psykofarmaka till unga varit lavinartad på flera tusen procent, inläggningar i psykiatrisk vård mer än fördubblats och förtidspensioneringen trefaldigats.
Diagram efter diagram i rapporten åskådliggör ohälsoutvecklingen på ett sätt som aldrig gjorts av någon myndighet och som pekar på ett tydligt samband i tid med förändringen av svensk barnomsorg under de senaste decennierna, från hemma- till institutionsbaserad. Rapporten har också funnit ett starkt orsakssamband i en rad studier av olika symptom på psykisk ohälsa, där en återkommande riskfaktor är brist på tid med föräldrarna.
Men fastän sittande och tidigare regeringar år efter år sagt sig vara bekymrade över den ökande psykiska ohälsan bland unga och prövat än den ena, än den andra åtgärden utan framgång, har de hela tiden vägrat att vända på den sista stenen – familjepolitiken. Trots att svenska forskare konstaterat att ohälsoökningen bland unga började med de som föddes i mitten av 1970-talet, då den stora barnomsorgsutbyggnaden startade.
I stället repeterar politikerna med en dåres envishet sina mantran om att systemet är bra för samhällsekonomin, jämställdheten och barnens pedagogiska och sociala utveckling. Inget av det stämmer. För samhället är den svenska barnomsorgsmodellen en riktigt dålig affär som resulterade i en förlust värderad till minst 56 miljarder kronor år 2014. För föräldrar, oftast kvinnor, som straffas ekonomiskt när de väljer att ta hand om sina barn, beror orättvisorna på att politikerna skapat dem genom bland annat särbeskattning och ensidiga barnomsorgssubventioner. Om politikerna ändrade sina ekonomiska styrmedel skulle denna ojämställdhet inte uppstå. För barnen har den påstådda pedagogiska fördelen inte lett till bättre skolresultat och den tidiga socialiseringspressen har tvärtom varit direkt skadlig för många barn.
Däremot pratar politikerna inte alls om de omsorgsbehov som föräldrar är centrala för när det gäller barns möjligheter till en god psykisk hälsa: trygg anknytning, mentalisering (förståelse av egna och andras tankar och känslor), utvecklingen av hjärnans känsloregleringssystem och empaticentrum, självkänsla och känsla av sammanhang (KASAM). Allt detta kräver mycket mer tid än vad den svenska barnomsorgsmodellen ger utrymme för.
Inte heller tar systemet hänsyn till barns medfödda personlighetsdrag och neuropsykiatriska funktionsskillnader. 30-50 procent av alla barn är introverta och 15-20 procent är högkänsliga, vilket innebär att de har ett större behov än andra barn av lugn och ro och att få vara för sig själva snarare än i stora barngrupper. Sådana miljöer kan även trigga igång störningar hos barn med ADHD, autism eller Aspergers syndrom, vilket omfattar cirka fem procent av alla barn.
Självklart borde familjepolitiken utgå från detta – barnens behov. Då måste föräldrar få korrekt information om forskning och ohälsoläget, samt möjlighet att själva få välja vilken slags barnomsorg som passar deras barn bäst. Det är precis vad en av världens ledande forskare inom barnomsorg, Jay Belsky, kommit fram till i NICHD-studien som är den största som gjorts: ”Ge föräldrar riktig valfrihet!”
Vi har inte råd att ni fortsätter vara ”naiva” om det här, Löfven. För varje dag som går försöker elva unga människor ta sitt liv och varannan dag ”lyckas” en.