“Det lilla försprång som en del barn får i förskolan är utraderat när barnen är tolv år”

Det är bra att pedagogikforskarna Ingegerd Tallberg Broman och Sven Persson uppmärksammar att det finns stora kvalitetsskillnader mellan förskolor i Sverige och efterfrågar kvalitetshöjning och likvärdighet (Aktuella frågor 17/2). Det visar inte minst den senaste tidens rapporter från akutförskolan Klangen i Malmö där både barnen och personalen gråter åt kaoset.

Men att förespråka kvalitetshöjning som ett sätt att förbättra svenska elevers skolresultat i Pisa-undersökningarna har inget stöd i OECD:s nya studie Low-performing students: Why they fall behind and how to help them succeed. Förskola är den minst viktiga faktorn i studien av lågpresterande 15-åringar. Av alla elever i OECD-länderna med låga resultat i matematik var 51 procent flickor, 43 procent kom från socioekonomiskt svaga familjer, 35 procent bodde på landsbygden, 30 procent hade gått om ett skolår, 26 procent gick yrkesinriktad utbildning, 20 procent hade en ensamstående förälder, 18 procent hade invandrarbakgrund, 15 procent talade ett annat språk hemma än i skolan och 11 procent hade inte gått i förskola.

Enligt OECD gäller kopplingen förskola–skolresultat framför allt elever från socioekonomiskt svaga förhållanden, medan den har mindre betydelse för elever från socioekonomiskt starka förhållanden. Viktigt är också att notera att OECD jämför dem som gått mer än ett år i skolförberedande verksamhet med dem som gått mindre tid eller ingen tid i sådan verksamhet.

OECD säger inget om effekten av fem–sex års förskola som är vanligt i Sverige. Att det inte bidragit till positiva Pisaresultat är tydligt. Svenska elevers resultat har sjunkit drastiskt sedan år 2000 och ligger numera under OECD:s genomsnitt.

Världens mest omfattande barnomsorgsstudie, NICHD, visar också att det lilla läromässiga försprång som en del barn får i förskolan, jämfört med dem som inte går i sådan, är utraderat när barnen är tolv år. Därför finns det ingen grund för att ordinera mer av samma medicin som inte gett resultat på så lång tid.

En utbildningsundersökning från Unicef år 2013, Child well-being in rich countries, ger anledning att ifrågasätta om det finns för mycket förskola i Sverige. Precis som hos OECD kom Sverige långt ner i resultatlistan medan Finland låg i topp.

I Unicefs undersökning hade Finland högst skolresultat av 29 länder och lägst andel barn i förskola, medan Sverige kom på 18:e plats i skolresultat och på 11:e i andel barn i förskola (från 4 års ålder). Det visar att högt förskoledeltagande inte är en förutsättning för goda skolresultat. Ändå fortsätter de politiker som skapat denna barnomsorgsmodell att påstå det. Inte heller låter de sig påverkas av de år efter år sjunkande Pisa-resultaten. Ofta backas de dessutom upp av pedagogikforskare som utgår från att förskola är det bästa för alla barn.

Med en skola i närmast fritt fall är det dags att nu ifrågasätta utgångspunkten att högt förskoledeltagande är en förutsättning för goda skolresultat. Kan Sveriges ensidiga barnomsorgsmodell – där alla ska gå i förskola från cirka ett års ålder – ha gjort att barn missat någon annan viktig faktor av betydelse för framgång i skolan?

NICHD-studien visar att tidig start och långa dagar i förskolan ökar risken för beteendeproblem och aggressivitet. Det råder inte heller något tvivel om att beteendeproblemen har ökat i den svenska skolan och att bristen på arbetsro är en viktig orsak till sjunkande skolresultat.

Mellan år 2006 och 2012 har, enligt Skolverket, andelen elever i högstadiet som upplever sig bli störda av andra elever på nästan alla lektioner ökat från 16 procent till 29 procent.

Ingegerd Tallberg Broman och Sven Persson har rätt i att ”de negativa skolkarriärerna och utanförskapet inleds tidigt”, men utanförskapsstudier av nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog visar på andra orsaker än förskolans pedagogiska kvalitet. I rapporten Helhetssyn och långsiktighet – strategier baserade på socioekonomiskt tänkande skriver de att det finns ”brytpunkter då utanförskapsprocessen går fortare än annars och förloppet accelererar. En sådan är då barnet börjar i förskolan och inte fungerar i grupp med andra barn. En annan brytpunkt är då barnet börjar skolan och inte klarar av att sitta still i klassrummet.”

Ingvar Nilssons och Anders Wadeskogs rapport signalerar alltså att vissa barn har behov som inte en förskole- eller skolmiljö kan tillgodose.

Om barn inte får sina grundläggande omsorgsbehov av bland annat trygg anknytning tillgodosedda under de första åren, ökar risken för problem senare i livet – inte minst i skolan. Det kräver mer tid med föräldrarna än vad den svenska barnomsorgsmodellen ger utrymme för. Hur mycket tid varje barn behöver är individuellt, eftersom barn är olika. Introverta och högkänsliga barn har ringa eller inget behov av förskolegrupper.

Det enda sättet att tillgodose allas olika behov är att låta föräldrar själva välja vilken barnomsorg som passar deras barn bäst. Låt därför förskolan vara till för dem som behöver den, men tvinga inte in alla barn i den. Då blir det möjligt att förbättra kvaliteten i förskolan, barns psykiska hälsa och skolresultaten.

Susanne Nyman Furugård