(Publicerad på Dagens Samhälle 2016-03-09)
Föräldrarna har en central roll för att minska risken för att unga drabbas av psykisk ohälsa. Ett proaktivt arbete måste starta tidigt i livet. Detta förebyggande perspektiv saknas i MUCF:s rapport.
Replik. Lena Nyberg, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), har alldeles rätt när hon skriver på Dagens Samhälle (4 mars) att förebyggande av psykisk ohälsa och utanförskap bland unga ”är viktiga framtidsfrågor för landets ungdomar och för samhällets långsiktiga ekonomi”.
Problemet är bara att de åtgärder hon och myndigheten föreslår är väldigt kortsiktiga och oekonomiska.
Fokusgruppen för MUCF:s rapport till regeringen är unga i åldrarna 16-24 år som varken studerar eller arbetar (UVAS) och som lider av psykisk ohälsa.
Denna grupp har staten försökt finna lösningar för ända sedan 2003 (SOU 2003:92). Redan då konstaterades att samordningen inom vården måste bli bättre, vilket MUCF åter föreslår 2015.
Under dessa tolv år har man inte lyckats minska UVAS-gruppen. Däremot har antalet unga som fått utanförskapet permanentat i form av hel aktivitetsersättning (tidigare kallat förtidspension) ökat med 75 procent i åldrarna 19-24 år, visar Försäkringskassans statistik.
Och den psykiska ohälsan har ökat generellt bland unga, även bland de som studerar eller arbetar, vilket talar för att den framtida tillströmningen till UVAS-gruppen kommer att vara minst lika stor som tidigare – om inget radikalt görs.
Då går det inte att fortsätta på samma reaktiva linje från 2003 och försöka ”fånga upp vårdbehovet så tidigt som möjligt”, som Lena Nyberg skriver.
Ett proaktivt arbete måste starta långt tidigare för att minska riskerna att psykisk ohälsa uppstår. För detta har föräldrar en central roll visar omfattande forskning.
En trygg anknytning, god mentaliseringsförmåga, god självkänsla och känsla av sammanhang (KASAM) är återkommande friskfaktorer i en rad studier av olika symptom på psykisk ohälsa.
Att lägga den grunden kräver mer tid än vad familjepolitiken ger utrymme för. Hur mycket tid är individuellt, eftersom barn är olika. Men om inte varje barn får den tid det behöver, har man redan från början försämrat oddsen.
Men detta förebyggande perspektiv finns inte alls i MUCF:s rapport, utan det enda som föräldrar föreslås kunna bidra med är att spana efter signaler på psykisk ohälsa hos deras barn. Sedan ska föräldrarna lämna över till vården.
Men till och med för denna futtiga roll som signalspanare krävs det mer tid än de flesta tonårsföräldrar har i dag. När alla förväntas jobba heltid är det mycket svårt att hinna fånga upp viktiga signaler på den lilla tid familjen möts.
Samtliga förslag från MUCF handlar om mer jobb och kostnader för myndigheter, vård och skola. Eftersom den här linjen inte har lyckats hittills och de statliga medlen inte är obegränsade, måste något annat prövas.
En åtgärd som inte kostar någonting vore att ge föräldrar möjlighet att tillbringa mer tid med sina barn, genom att låta dem få ta del av de barnomsorgssubventioner som i dag ensidigt betalas till förskolan.
Det här skulle i stället kunna spara pengar i form av minskad psykisk ohälsa, vilket jag visat i rapporten Familjepolitikens ekonomi.
Ansvaret för bristen på långsiktigt förebyggande förslag från MUCF ligger ytterst hos den förra regeringen som starkt avgränsade rapportuppdraget samt den nuvarande regeringen som myndigheten rapporterat till.
Att föreslå åtgärder som berör familjepolitiken är politiskt mycket känsligt. Men för myndighetens trovärdighet måste MUCF våga säga mer än politikerna bett om eller vill höra.
Det är ju vi medborgare som är myndighetens verkliga uppdragsgivare och betalar för deras jobb, inte politikerna. Det är också vi som betalar för den psykiska ohälsan.
Susanne Nyman Furugård