(Även publicerad som debattartikel i Expressen 2016-10-23)
Att människor är olika borde inte komma som någon överraskning för politiker som bejakar olikheter och mångfald. Men det gäller inte i familjepolitiken av någon konstig anledning, skriver Susanne Nyman Furugård.
Många föräldrar har rasat mot Försäkringskassans ”uppfostringsfilm” om att de borde dela lika på föräldrapenningen. Men det är en västanfläkt mot vad som finns att uppröras över i familjepolitiken och vad som väntar runt hörnet.
Att Försäkringskassan bränner våra skattepengar på lobbying mot oss skattebetalare är självklart upprörande. Men uppdraget kommer från regeringen och därför borde ilskan också riktas dit.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) har gett Försäkringskassan instruktioner om att ”verka för ett jämställt användande av föräldrapenning”, vilket enligt den socialistiska tolkningen av jämställdhet är 50/50.
Det är dock ingen absolut sanning att jämställdhet betyder att alla ska göra lika. I den liberala traditionen tolkas det i stället som att alla ska få lika möjligheter att välja själva hur de vill göra. Märkligt nog tillämpar inte Liberalerna den längre utan har helt köpt den socialistiska versionen. Men tack och lov har inte alla föräldrar gjort det, visar de arga kommentarerna på Försäkringskassans Facebooksida. De vittnar om ett vardagspussel som ser olika ut för varje familj, beroende på jobb men också på barns och föräldrars förutsättningar.
Att människor, stora och små, är olika borde inte komma som någon överraskning för politiker som bejakar olikheter och mångfald. Men det gäller inte i familjepolitiken av någon konstig anledning. Sedan 40 år är målet att alla ska tvingas lämna ifrån sig sina barn vid cirka ett års ålder, oavsett om barnet har behov av mer tid med föräldrarna. Vilket modern forskning visar att många har. Särskilt hårt drabbas högkänsliga barn som utgör 15-20 procent av alla barn. Alltså nästan vart femte barn! De har ett större behov av att få vara för sig själva och många av dem mår inte alls bra i förskolegrupper. Men när familjepolitiken styrs av socialistisk jämställdhet offras de och andra barn som avviker från normen.
Jag har varit upprörd över den här ensidigheten i drygt 25 år sedan jag fick barn. Fastän de är vuxna nu, ser jag tyvärr att det har blivit ännu mer angeläget att kämpa för ökad valfrihet i familjepolitiken.
Därför har jag och Madeleine Lidman dragit i gång namninsamlingen Power to Parents 2018 för att trycka på politikerna inför valet. Sedan kan det vara för sent.
Regeringen och Strandhäll har nämligen ökat takten i sitt så kallade jämställdhetsarbete via familjepolitiken och siktar på att ta bort de sista skärvorna av valfrihet innan deras mandatperiod tar slut.
Runt hörnet hotar ökad kvotering av föräldrapenningen, konfiskering av outtagna dagar efter två år och stopp för att ta ut obetalda dagar. Det yttersta målet är en helt individualiserad föräldrapenning och obligatorisk förskola från tre år. Då skulle det till och med bli ett lagbrott att som förälder till exempelvis ett högkänsligt barn välja att ta hand om det hemma i stället. Så långt är Socialdemokraterna beredda att gå för att få rättning i ledet på de sista procenten avvikare.
Det räcker tydligen inte att de redan kopplat ett hårt grepp på de flesta föräldrar (och barn) med hjälp av ekonomiska styrmedel som särbeskattning och ensidiga stora subventioner till förskola.
Den här totala förmyndarmentaliteten borde väcka föräldrars upprördhet minst lika mycket som Försäkringskassans uppfostringsförsök. Inte bara föräldrar till högkänsliga barn, utan alla föräldrar.
För även om ditt barn trivs utmärkt i förskolan, så kanske inte grannens gör det. Eller ditt barns kompis eller framtida partner. Eller ditt framtida barnbarn. Hur bra fungerar relationer, skolklasser, arbetsplatser etcetera där en del inte fått sina grundläggande trygghetsbehov tillfredsställda som barn? Det påverkar oss alla.
Susanne Nyman Furugård
Journalist, mamma och grundare av Hållbar familjepolitik NU