I förra veckan publicerades en ny bok av Per Kågeson, en av de få modiga debattörer som kritiserat familjepolitiken de senaste decennierna. Hans förra bok, ”Tid för barn?” (2005), väckte så ont blod hos Socialdemokraterna att han lämnade partiet. För mig och många andra betydde boken mycket, då den gav värdefullt faktaunderlag och inspiration till fortsatt kamp för en familjepolitik som utgår från barnens behov. Per Kågesons nya bok ger också det och rekommenderas varmt. Dock har jag en invändning till hans förslag, vilket fick mig att skriva följande replik (DN 6/9) till hans debattartikel om boken (DN 29/8):
Det finns starka hälsoskäl för att föräldrar måste få större möjligheter att ge sina barn mer tid, men Per Kågesons förslag för en ny familjepolitik är tyvärr otillräckligt. Att skjuta upp förskolestarten till tvåårsåldern hjälper inte de barn som behöver ännu mer tid eller inte alls mår bra av den formen av barnomsorg. Problemet med hans förslag är att det utgår från den förlegade tolkningen av jämställdhet om att alla ska göra lika, vilket är oförenligt med modern forskning om barns olika behov, skriver Susanne Nyman Furugård.
Per Kågeson presenterar i sin artikel och i en ny bok, ”Jämställda – men inte på mannens villkor och barnens bekostnad”, ett förslag på hur familjepolitiken kan ändras för att ge barn mer tid med sina föräldrar och samtidigt öka jämställdheten. Det är ett angeläget försök till förändring av den fyrtio år gamla familjepolitiken, som aldrig har utgått från barnens behov och inte uppdaterats enligt nya forskningsrön om detta.
Per Kågeson föreslår att föräldraledigheten utökas till 24 månader och att småbarnsföräldrar sedan ska kunna jobba sextimmarsdag och få partiell ”medborgarlön” för löneskillnaden mot heltidsarbete. Möjligheten att skjuta på förskolestarten till tvåårsåldern är positiv med tanke på att hjärnforskningen visat att utvecklingen av barnets förmåga att hantera sina känslor når sin kritiska tillväxtperiod när barnet är 9-18 månader, vilket sammanfaller med perioden 12-18 månader då de flesta barn skiljs från sina föräldrar i dag.
Men forskning om bland annat anknytning och utvecklingspsykologi betecknar perioden fram till treårsåldern som extra känslig för separationer. Och många barn med medfödda personlighetsdrag som introversion (33-50 procent) och/eller högkänslighet (15-20 procent) mår inte alls bra av förskola, utan har ett större behov av lugn och ro och att få vara för sig själva i stället för i stora barngrupper. För dem erbjuds inga alternativ i förslaget.
Det beror på att Per Kågeson, liksom de ansvariga för dagens familjepolitik, utgår från den traditionellt socialistiska tolkningen av jämställdhet – att alla ska göra lika – och då får vi så här ensidiga modeller. De barn (eller föräldrar) som inte passar in, offras. Därför blir tyvärr även Per Kågesons jämställdhetsförslag för familjepolitiken ”på barnens bekostnad”.
Däremot skulle det gå utmärkt att förena jämställdhet med ett barnperspektiv baserat på modern forskning om barns omsorgsbehov, om man utgick från den traditionellt liberala tolkningen av jämställdhet som handlar om att ge alla lika förutsättningar att själva välja hur de vill göra. Då behövs en flexibel familjepolitik med många olika barnomsorgslösningar.
En reform för ökad valfrihet och rättvisa vore att låta föräldrar själva få använda den subvention som i dag går till förskolan till den barnomsorg som passar deras barns behov, inklusive hemmaomsorg. Det här skulle inte medföra någon statsfinansiell merkostnad utan troligen spara pengar genom minskad psykisk ohälsa bland barn och föräldrar, visar min rapport Familjepolitikens ekonomi. Det reformkravet drivs även av namninsamlingen Power to Parents 2018 som också föreslår andra åtgärder för att lindra de negativa ekonomiska effekter som kan uppstå om en förälder väljer att stanna hemma och ta hand om sitt barn längre, exempelvis frivillig sambeskattning för föräldrar och möjlighet att dela på pensionspoäng (det sistnämnda föreslås även av Per Kågeson). På så vis kan man uppnå en modern jämställdhet som även tar hänsyn till barnen.
Susanne Nyman Furugård, journalist, driver researchsidan Hållbar familjepolitik NU, medgrundare till namninsamlingen Power to Parents 2018
Per Kågeson svarade på min replik (12/9) med att ta avstånd från 50/50-kvotering och understryka behovet av flexibilitet i familjepolitiken. Tyvärr innebär hans förslag om en tredelad föräldrapenning (33/33/33) ändå en tvångsdelning, som inte tar hänsyn till att barn och föräldrar är olika.