…det borde inte heller behövas någon nationalekonom för att få politikerna att inse att den ensidiga svenska barnomsorgsmodellen är ekonomiskt ohållbar. Det räcker med grundläggande kunskap om intäkter och kostnader, så ser man att verksamheten går back redan när kommunernas förskolesubventioner dras från skatteintäkterna som de får från föräldrarna.
Väger man sedan in ökade smittrisker i förskolan, ökad stress bland småbarnsföräldrar och ökad psykiska ohälsa bland unga som enligt forskning kan ha ett samband med den tidiga omsorgen, är det lätt att förstå att förlustresultatet blir ännu större.
Ändå blundar de flesta politiker. Det här är en tabufråga som de ännu inte tvingats lyfta locket på, såsom nationalekonomen Tino Sanandaji lyckats bidra till i invandringspolitiken med sina ekonomiska och statistiska sammanställningar – vilka han till slut fick presentera i riksdagen vid ett fullsatt seminarium nyligen. Den tidigare låga debattnivån i frågan uppvisar många likheter med hur familjepolitiken fortfarande behandlas.
Trots att det satsas enormt med skattepengar på modellen att alla barn ska gå i förskola från cirka 1,5 års ålder – nästan 70 miljarder kronor per år – utvärderas det inte om vi får valuta för pengarna eller om vi skulle kunna få bättre utdelning på annat sätt. I stället kommer ansvariga politiker undan med obevisade påståenden om att modellen är lönsam och bra för alla. Myter som gjort den till en del av den förskönade Sverigebild där förskolan beskrivs som ”det svenska flaggskeppet bland samhällsinstitutioner”. Den som ifrågasätter detta stämplas som “fientlig” mot förskola/jämställdhet/feminism/gud vet vad…
Eftersom jag anser att även familjepolitiken bör kunna diskuteras utifrån en saklig grund, har jag för tredje året i rad grävt fram siffror och statistik på de hälsomässiga och ekonomiska konsekvenserna av den ensidiga barnomsorgsmodellen. Det är ingen vacker bild som träder fram: modellen kostar oerhört mycket i pengar och mänskligt lidande. Enligt mina beräkningar resulterar den i ett förlust på minst 50 miljarder kronor per år. Här hade det naturligtvis varit välkommet med en nationalekonoms expertis, men eftersom ingen hittills har intresserat sig för detta område så har jag gjort vad jag kan med en gymnasiekonomexamen, företagarbakgrund och journalistisk vetgirighet. Även om det kan finnas brister i min statsfinansiella analys, torde slutresultatet hamna rejält på minus oavsett vem som räknar, givet de små intäkterna och de stora kostnaderna.
Det är osannolikt att våra styrande politiker är helt ovetande om detta, eftersom de har tillgång till statistiken genom sina myndigheter och tjänstemän. Däremot kan den vara mer svårtillgänglig för oss vanliga medborgare, då vissa myndigheter inte publicerar så lång historik och därmed inte ger hela bilden av exempelvis den ökande psykiska ohälsan bland unga. Därför har jag skrivit min rapport, så att ALLA ska få fakta om de allvarliga konsekvenserna av familjepolitiken som makthavarna döljer. Mina erfarenheter i detta arbete stämmer väl med Tino Sanandajis käpphäst: “Statistik ljuger inte, politiker ljuger.” Låt dem inte göra det längre – skriv på namninsamlingen Power to Parents 2018!
Rapporten “Familjepolitikens ekonomi 2015” publiceras i dag här.
Susanne Nyman Furugård