Liberalerna har gett sin familjepolitik en ny förpackning, men innehållet utgår från samma gamla socialistiska tolkning av jämställdhet som är helt oförenlig med barns behov. Därför är marknadsföringen om ”ökad valfrihet” direkt vilseledande.
Äntligen, tänkte jag, när Liberalernas Gulan Avci skrev på DN Debatt (2/1) att partiet släppt sin kvoteringsiver i familjepolitiken och tagit sig an frågan: ”Hur kan familjepolitiken ändras i liberal riktning för att bidra till valfrihet, flexibilitet och jämställdhet?”. Men sen dog hoppet, för de förslag hon presenterade bidrar inte alls till det. Och det beror på att partiet fortfarande driver den socialistiska tolkningen av jämställdhet om att alla ska göra lika. Därför ligger förslagen också i linje med de inskränkningar som socialförsäkringsminister Annika Strandhälls (S) utredning om föräldraförsäkringen aviserat. Och därför blev naturligtvis Gulan Avci inbjuden till Strandhäll & Co:s konferens samma dag som DN-artikeln publicerades: 
Den ökade valfrihet som länge efterfrågats i familjepolitiken handlar om att föräldrar måste få större möjligheter att ge sina barn den tid de behöver. Hur mycket varierar eftersom barn är olika, men modern forskning visar att många behöver mer tid än vad som ges utrymme för i dagens familjepolitik. Att då föreslå kortare föräldrapenning som Liberalerna gör, är inget annat än MINSKAD VALFRIHET. De vill ta två månader från barnen jämfört med vad de har i dag (=420 dagar i stället för nuvarande 480). Dessutom vill de försvåra för föräldrar att sträcka ut på tiden hemma med barnen genom att skära ned på antalet dagar som föräldrar får spara till 72 dagar med högsta ersättning efter TVÅ års ålder, mot nuvarande 96 dagar efter FYRA års ålder.
Den sistnämnda inskränkningen motiveras med hänvisning till den viktiga anknytningen mellan barn och föräldrar – enda gången barns behov nämns i artikeln! – vilket är en ren förvanskning av vad denna forskning säger. För att utveckla en trygg anknytning behöver barnet obruten närhet till sina primära anknytningspersoner i minst tre år (Broberg, 2006). En del barn behöver ännu längre tid. Med tanke på att mer än en tredjedel av alla barn får en otrygg anknytning i dag och att den psykiska ohälsan har ökat bland unga alltsedan de första stora kullarna dagisbarn kom upp i tonåren på 1990-talet, är det hög tid att få in ett barnperspektiv i familjepolitiken.
Det är dock helt omöjligt i en familjepolitik som bygger på den socialistiska tolkningen av jämställdhet. Verklighetens facit visar att barnens behov då offras. Men om familjepolitiken byggde på den traditionellt liberala tolkningen om att ge alla lika förutsättningar att välja själva, skulle det gå utmärkt att förena jämställdhet med ett barnperspektiv.
Att ge föräldrar lika förutsättningar handlar om att ta itu med eventuella negativa ekonomiska effekter som kan uppstå om en förälder väljer att stanna hemma och ta hand om sitt barn längre än föräldrapenningen räcker. Hos partier som på riktigt vill öka valfriheten i familjepolitiken finns bland annat ekonomiska förslag såsom:
- frivillig sambeskattning för föräldrar
- möjlighet för föräldrar att dela på pensionspoäng
- likvärdig subvention för all slags barnomsorg
- barnomsorgssubventionen ska vara pensionsgrundande
- föräldrar som är hemma får behålla sin SGI (sjukpenninggrundande inkomst) och anställningstrygghet längre
Det här är bara några exempel på vad som kan göras politiskt för att uppnå en mänskligare jämställdhet, som även tar hänsyn till barnen. En jämställdhet där man hellre ändrar på systemen än på människor. Så kom igen, Liberaler, och börja driva en liberal familjepolitik!
Susanne Nyman Furugård