Efter att i 20 år ha larmat om den ökande psykiska ohälsan bland unga – utan att gå till botten med problemet – tvärvände Folkhälsomyndighetens tidigare “expert” Sven Bremberg i början av juni. Tillsammans med organisationen Mind gick han ut och påstod att nya studier visar att ohälsan inte har ökat sedan år 2000 i Sverige. Men det påståendet har inget belägg hos källan, visar min granskning och kontakt med den ansvarige forskaren.
Det var många som förvånades när Sveriges Radio för drygt två veckor sedan kungjorde nyheten: “Ungas psykiska ohälsa har inte ökat”. I en stor artikel samt nyhetsinslag i Ekot hävdade Sven Bremberg, docent i socialmedicin vid Karolinska institutet, att ingen ökning skett sedan år 2000 i Sverige. Uttalandet går tvärtemot vad många larmat om, inklusive han själv under sina nära 20 år på Folkhälsomyndigheten som ansvarig för barn och ungas psykiska hälsa (där han fortfarande får uppdrag).
“Utvecklingen för unga i Sverige de senaste 20 åren saknar motstycke internationellt sett”, sa han 2014 till SVT. 2017 gick han ut med en “alarmklocka” tillsammans med Bris om att “tillgänglig forskning [visar] att psykisk ohälsa bland barn och unga har ökat sedan 1980 och fram till idag”.
Eftersom jag har ägnat de senaste fem åren åt att kartlägga den här ökningen i rapporten “Familjepolitikens ekonomi” – inklusive sådant som myndigheterna döljer – blev även jag förvånad över denna kovändning. Men också misstänksam för Sven Bremberg har en lång historik av forskningsförvanskning och forskningsförnekande, vilket jag och andra har avslöjat många gånger. Mina farhågor besannades också denna gång när jag granskade hans senaste utspel tillsammans med organisationen Mind, där han är styrelseledamot.
Även Johanna Wester, strategisk kommunikatör hos Mind, säger samma sak till Sveriges Radio som Sven Bremberg: att den psykiska ohälsan bland unga i Sverige inte har ökat under 2000-talet. Det påståendet har dock inte ens stöd i Minds egen rapport, där organisationen i stället påstår att slutsatsen gäller Norden:
Men slutsatsen om “de nordiska länderna” finns inte i den systematiska sammanställning som de hänvisar till och som även Sveriges Radio anger som referens i sin artikel: Potrebny T. et al, Temporal trends in adolescents’ self-reported psychosomatic health complaints from 1980-2016: A systematic review and meta-analysis, PLoS ONE 12(11): e0188374.
Sammanställningen omfattar 21 tidigare studier av självrapporterade psykosomatiska besvär (PSHC) hos unga i olika länder, varav sju inkluderade svenska ungdomar. Den redovisar ingen egen slutsats om utvecklingen i Sverige under olika delar av den undersökta tidsperioden. Inte heller om utvecklingen i “de nordiska länderna”, som Mind påstår. För norra Europa (Norden + baltiska staterna) konstateras bara att psykisk ohälsa bland unga ökade 1982-2013:
Den slutsats om stabilisering från år 2000 som Bremberg & Mind åberopar för Sveriges alternativt Nordens del, gäller endast på en multinationell nivå när man väger samma alla länderna som ingick i sammanställningen av studier:
Studiesammanställningen visar alltså INTE att ökningen har avstannat efter år 2000 i Sverige eller Norden. Det här bekräftar ansvarige forskaren Thomas Potrebny vid norska Högskolan på Vestlandet i ett mejl till mig:
Utöver denna forskningsförvanskning gör Mind-rapporten en rad lösa antaganden för att ytterligare förringa alla studier och statistik som visar på att den psykiska ohälsan har ökat i Sverige även efter år 2000. Exempelvis påstår Mind utan belägg att orsaken till ökningen är att unga har en ökad tendens att övertolka vad som är psykisk ohälsa. Organisationen spekulerar också i att det blivit lättare att prata om psykisk ohälsa och att söka vård, så det är därför siffrorna ökar. Men själva ohälsan har inte ökat, vidhåller Mind i en argumentation som liknar hur ökningen av våldtäkter avfärdas av vissa skeptiker med att det bara är anmälningsbenägenheten som har ökat.
Varför bluffar Bremberg & Mind så här? En ledtråd ges faktiskt av dem själva i Sveriges Radios artikel:
De är alltså oroliga för att psykvården – som redan har stora köer – ska få för stor del av skattepengarna som satsas mot psykisk ohälsa, så att de (och andra aktörer) får mindre. Oron är lätt att förstå om man granskar Minds årsredovisning för 2017. Där framgår att 58 procent av Minds intäkter utgjordes av bidrag som styrande politiker ytterst beslutade om, motsvarande 7,8 miljoner kronor av totalt 13,5 miljoner i intäkter. Dessa politiskt styrda bidrag var dels 4,6 miljoner kronor från stat, kommuner och landsting, dels 3,2 miljoner från Allmänna Arvsfonden vars ledamöter utses av regeringen.
Minds styrelse (inklusive Bremberg) skriver i årsredovisningen att de kommer att behöva ännu mer pengar för sin verksamhet under 2018 och framåt:
För att kunna säkra sina bidrag och helst öka dem, är det viktigt för Bremberg & Mind att kunna visa att de fortsatt behövs. Med “lagom” höga ohälsosiffror finns det en stabil marknad för organisationens tjänster, men ökar ohälsan kan tjänsternas effektivitet ifrågasättas och bidragsgivarna kanske satsar sina pengar på andra åtgärder. Minds agerande är snarlikt det jag tidigare har visat på hos organisationen Friends gällande deras underrapportering om mobbning. Precis som Friends tiger Mind (och Folkhälsomyndigheten) om behovet av tidigt förebyggande från grunden genom att små barn skulle få mer tid med sina föräldrar, fastän forskning visar att detta minskar risken för problem. Det finns ju inga pengar att tjäna för organisationerna på att kräva sådana åtgärder i familjepolitiken, utan det skulle tvärtom irritera de ansvariga politikerna som de är beroende av. Därför har också Sven Bremberg under nära 20 år som barnhälsoexpert på Folkhälsomyndigheten – vars uppdrag bestäms av regeringen – konsekvent förnekat att det skulle kunna finnas ett samband mellan ungas ökade psykiska ohälsa och den ensidiga svenska barnomsorgsmodellen, där föräldrar pressas att lämna bort sina barn vid cirka ett års ålder. Därtill har han försökt tysta dem som tar upp frågan och fabricerat bevis för motsatsen – att förskola främjar barns psykiska hälsa.
Det är bedrövligt att organisationer och “experter” som gör så här och sätter sin egen vinning före problemen som de säger sig vilja motverka, fortsätter att få våra skattepengar samt hindra att tillräckliga åtgärder vidtas. Det är också bedrövligt att Sven Bremberg fortsätter att kallas “expert” och “en av Sveriges främsta forskare på ungas psykiska hälsa”, senast i Sveriges Radio.
En orsak till att detta tillåts fortgå är att media inte granskar dessa aktörer och utvecklingen av psykisk ohälsa bland unga, vilket jag länge efterfrågat och försökt göra på den här bloggen sedan 2014. Nu när ungas psykiska ohälsa blivit en valfråga för många partier är det hög tid att fler journalister kavlar upp ärmarna. Sveriges Radio hade alla möjligheter till det, eftersom de fick Mind-rapporten mer än en vecka i förväg innan organisationen själv publicerade den. Det minsta man kan begära av SR i dagsläget är att de snarast uppdaterar sin rapportering med vad som framkommit här ovan. Under snart tre veckor har den falska nyheten om att ungas psykiska ohälsa inte ökat sedan år 2000 legat ute och påverkat valrörelsen.
Susanne Nyman Furugård
PS. Mind-rapporten är framtagen i samarbete med Länsförsäkringar och Högskolan Gävle, som också borde ifrågasättas för sin roll i det här.
PS 2. Minds årsredovisning ger fler anledningar till ytterligare granskning, då den “oberoende” revisorn Christina Wahlström samtidigt sitter i organisationens styrelse. Det är inte förenligt med god revisionssed.
Vill du att familjepolitiken ska utgå från modern forskning om vad barn behöver för att minska risken för psykisk ohälsa senare i livet? Skriv på namninsamlingen Power to Parents 2018!