“Barnexperten” Sven Bremberg – som jag har granskat och avslöjat många gånger – gjorde i förra veckan ett nytt försök att hindra en granskning av familjepolitikens betydelse för den ökade psykiska ohälsan bland unga. Denna gång i Expressen med debattartikeln “Gå inte på myten om ökad psykisk ohälsa” och med WHO som påstått stöd – vilket inte håller, visar min granskning. Tyvärr tackade Expressen nej till min replik nedan. Oavsett orsak är det bekymmersamt att så allvarliga lögner som ges så stor publicitet får stå oemotsagda, så hjälp gärna till att sprida detta inlägg!
Replik till Expressen Debatt:
Under förevändning om att vilja hjälpa unga med psykisk ohälsa, försöker läkarna Sven Bremberg och Göran Högberg sälja in en lögn: att ohälsan inte har ökat. Det stämmer inte med vare sig deras källa eller samlad svensk statistik. Syftet är att släcka sökljuset efter orsaken till ökningen, som alltmer riktats mot familjepolitiken.
Självklart bör vi prata mer med ungdomar som lider av ”lätt” psykisk ohälsa och satsa mer på psykoterapi för dem med ”svår”. Men dessa förslag från läkarna Sven Bremberg och Göran Högberg i Expressen (12/9) är inte avhängiga av om den psykiska ohälsan bland unga har ökat eller inte. Artikelförfattarna utnyttjar dock de självklara förslagen för att sälja in sitt huvudbudskap: att vi ska sluta tro på ”myten” om att psykisk ohälsa har ökat bland unga.
Som stöd för att det är en myt hänvisar de till en WHO-sammanställning som ”tyder på att depression bland unga i Sverige var lika vanlig år 1990 som år 2016”. Detta påstående håller inte.
WHO-uppgiften härrör från Institute for Health Metrics and Evaluation (IHME), som framförallt ägnar sig åt att beräkna hur många förlorade friska år (DALY) som olika former av ohälsa kan leda till. För denna beräkning gällande depression bland unga i Sverige har IHME utgått från Socialstyrelsens statistik – som visar att förekomsten ökat kraftigt – men justerat ned siffrorna. WHO/IHME uppger att de har gjort nedjusteringen på grund av att många som lider av depression även har andra symptom på psykisk ohälsa och det kan annars slå fel i deras beräkningar av DALY.
WHO-uppgiften som Bremberg och Högberg stödjer sig på är alltså inte korrekt, utan det är Socialstyrelsens statistik som man bör utgå ifrån. Där ökade antalet unga som fick slutenvård för depression med 154 procent under perioden 1998-2016, räknat per 100 000 invånare. I den specialiserade öppenvården var ökningen 1 116 procent under 2001-2016. (Äldre statistik är ej tillgänglig online i databasen.)
Tittar man på andra symptom på psykisk ohälsa i IHME:s databas visar det sig att förekomsten av både självskador, ätstörningar och narkotikamissbruk har ökat markant bland unga i Sverige 1990-2016. En liknande utveckling syns i Socialstyrelsens statistik.
Men detta ignorerar Bremberg och Högberg. Inte heller skriver de om vad som verkligen kan förebygga psykisk ohälsa: trygg anknytning, vilket kräver att små barn får mer tid med sina föräldrar än vad dagens familjepolitik ger utrymme för. De första tre åren är kritiska och då grundläggs även barnets förmåga att sätta ord på och förstå sina tankar och känslor samt andras. Alltså precis det som Bremberg och Högberg tycker att vi ska satsa på först i tonåren när unga inte förmår hantera ”normala påfrestningar”. Men familjepolitiken kan även ha försvagat denna förmåga på fler sätt: studier visar att barn i förskola har oroväckande höga nivåer av stresshormoner jämfört med hemma, vilket riskerar att försämra deras stresstålighet för utmaningar i livet (Rusanen, Medicinsk Access, s 50-51).
Det här vill ansvariga politiker inte ska komma i dagern och därför har Bremberg under nära 20 år som barnhälsoexpert på Folkhälsomyndigheten – vars uppdrag bestäms av regeringen – konsekvent förnekat den forskning som alltmer pekar på ett samband mellan ungas ökade psykiska ohälsa och familjepolitiken. När han i juni bytte taktik och började förneka statistiken om ökad psykisk ohälsa, kunde jag avslöja hur han förvanskat sin huvudkälla av politiska och ekonomiska skäl. Tyvärr gör han det nu igen, med hjälp av Högberg, vilket hotar att förhala den förändring av familjepolitiken som är nödvändig för att fler barn ska få en tryggare grund att stå på och minska risken för psykisk ohälsa.
Susanne Nyman Furugård
Journalist som kartlagt den ökade psykiska ohälsan bland unga och sambandet med familjepolitiken i rapporten ”Familjepolitikens ekonomi”