Den (s)tatliga lögnfabriken levererar igen för att skaffa sig totalkontroll över Sveriges barn. Denna gång är det Arbetsmarknadsdepartementets institut IFAU som i en ny studie påstår att alla barn som går i förskola får bättre psykisk hälsa än barn som är hemma. Men granskar man studien så visar det sig att det positiva resultatet framför allt gällde barn 1-7 år från socioekonomiskt utsatta familjer i Skåne, i synnerhet Malmö. Även för denna grupp kan slutsatsen ifrågasättas på grund av stora brister och begränsningar i studien.
Redan 2017 kommenterade jag ett utkast till studien som IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) nyligen har publicerat. Då passade nämligen Folkhälsomyndigheten på att olovligen utnyttja de preliminära resultaten från studien för att i en egen rapport (sågad här) påstå samma sak som IFAU gör nu: att förskola ger barn bättre psykisk hälsa än hemmaomsorg. Studien skulle undersöka hur införandet av maxtaxan i förskolan 2002 hade påverkat barns hälsa i Skåne, i och med att fler hade fått råd med förskola. Min tre år gamla kommentar till utkastet visar sig fortfarande vara giltig för den färdiga studien:
Mer exakt visar den färdiga rapporten att de positiva hälsoeffekterna av förskola gällde framför allt barn från familjer med låg socioekonomisk status (SES), vilket uppges vara vanligare förekommande i urbana områden, vilka i sin tur uppges koncentrerade till sydvästra Skåne. Läs: Malmös utsatta områden.
Den här kopplingen till låg socioekonomisk status är inte särskilt uppseendeväckande för den har andra studier också visat på. Men det allvarliga är hur IFAU – precis som Folkhälsomyndigheten 2017 – använder resultatet till att framställa det som representativt för ALLA barn genom svepande påståenden som de inte har belägg för. Under avsnittet Slutsatser framhålls, först av allt, att förskola minskar beteendeproblem och ökar psykisk hälsa generellt = hos alla barn.
Ansvarige IFAU-professorn i nationalekonomi, Gerard van den Berg, drar till och med det svepande påståendet ännu längre i en intervju med tidningen Forskning & Framsteg (4/5-20). Där säger han att “ju längre barnen går i förskolan, desto bättre är det för deras psykiska hälsa”, samt att “staten är bättre [än föräldrar] på att uppfostra barnen”. Båda hans uttalanden är generella utan avgränsning till barn med låg socioekonomisk status (i Skånes urbana områden etc).
Fastän IFAU-professorn själv kallar det sistnämnda påståendet en provokativ överdrift är det något som han uppenbarligen ändå gärna citerar från studien i intervjuer, MEN utan att ta med de tre viktiga sista orden i originalmeningen: “från ofördelaktiga förhållanden” (se bild nedan). Likväl är båda varianterna överdrifter som inte hör hemma i seriös forskning och det är uppseendeväckande osakligt att formulera sig så i en statlig forskningsstudie och i media.
Trots de generella påståendena gällande alla barn redovisas inte några jämförelser av barn från olika nivåer av socioekonomisk bakgrund, utan de är bara “tillgängliga på förfrågan” står det i en fotnot. Ändå nämns det i fotnoten att för barn med hög socioekonomisk status har IFAU funnit att det är bättre för hälsan att börja förskola i 4-5-årsåldern än i 2-3-årsåldern, vilket inte rimmar med professorns påstående i media om ju mer förskola, desto bättre… Ytterligare ett skäl att inte redovisa underlaget?
Sen finns det även anledning att ifrågasätta om studiens mått på psykisk hälsa överhuvudtaget är relevant. IFAU har nämligen bara tittat på barn upp till sju års ålder och räknat deras vårdkontakter fram till dess, medan det är väl känt att psykisk ohälsa oftast debuterar i tonåren och att många drabbade inte söker vård ens då.
Utöver dessa svepande slutsatser, “överdrifter” och tvivelaktiga hälsomått förekommer också rena gissningar och spekulationer. Till exempel om att förskolebarns ökade sjuklighet jämfört med hemmabarn [7 ggr enl Socialstyrelsen 2008] skulle kunna vara en fördel för dem i skolan, ifall de då blir mindre sjuka än hemmabarnen och hinner lära sig mer. Trots att IFAU själva noterar att förskolebarnens ökade användning av antibiotika är förenat med stora hälsorisker senare, vilket skulle kunna innebära fortsatt översjuklighet i skolan.
Sammantaget ger IFAU-studien (liksom Folkhälsomyndighetens tidigare) ett närmast desperat intryck, eller så är det maktfullkomligt för att de vet att media aldrig granskar dem. Hur som helst är de uppenbarligen beredda att gå så långt som att ljuga för att kunna leverera de bevis som regeringen behöver för att driva igenom sitt mål om obligatorisk förskola för alla barn. Till att börja med från 3 år och för nyanlända, vilket redan är under utredning hur det ska gå till, men sannolikt inkluderas alla barn för att “inte ställa grupp mot grupp” och för att komma närmare Socialdemokraternas långsiktiga mål: “skolplikt” från 1 år.
Verkligheten och annan forskning talar dock alltmer emot detta ensidiga barnomsorgssystem:
- Den psykiska ohälsan bland unga har ökat alltsedan de första stora kullarna förskolebarn kom i tonåren i början av 1990-talet.
- Sedan 2000 har det larmats inifrån systemet om för stora barngrupper och 2018 bröt personalen till slut tystnadskulturen med 1 600 förskräckande vittnesmål i #pressatläge om hur de knappt hinner tillgodose ens barnens mest grundläggande behov.
- Världens mest omfattande barnomsorgsstudie, NICHD, konstaterade att ju tidigare start och ju längre dagar i förskolan, desto större risk för beteendeproblem och aggressivitet – alltså tvärtemot vad IFAU-professorn påstår.
- Forskning om bl a anknytning, utvecklingspsykologi och neurobiologi visar att barn behöver mer tid med sina föräldrar än vad den svenska familjepolitiken ger utrymme för.
Men sådana fakta och forskning ignoreras av våra makthavare. I stället har IFAU-professorn nu fått ett nytt uppdrag för våra skattepengar att undersöka det här med antibiotika och förskolebarn. Sannolikt kommer även det resultatet – oavsett vad det blir – att användas som ett argument för förskola; det är bara sådan forskning om barnomsorg som får statlig finansiering i Sverige. Så har den (s)tatliga lögnfabriken* lurat svenska föräldrar i decennier.
Susanne Nyman Furugård
*Socialdemokraterna byggde upp en stor propagandaapparat när de började lägga om familjepolitiken till “dagis åt alla” på 1970-talet. Där ingick bl a forskare som fick åka gräddfil i sina skattemedelsbetalda karriärer (se exempel). Men även borgerliga partier är medskyldiga, eftersom de själva har anammat det mesta av den socialistiska familjepolitiken och låtit denna statliga lögnfabrik fortsätta.
PS. Tidningen Forskning & Framsteg förtjänar också en känga för artikeln om IFAU-studien, där de både i rubriken och första halvan av artikeln presenterar resultatet som generellt för alla barn – inte förrän i femte stycket anges vilken grupp det framförallt gäller. De granskar inte heller professorns uttalanden, trots att tidningen stoltserar med de alltid faktakollar.
