EU:s maktövertagande i familjepolitiken accelererar och Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som lovade i valet 2019 att försöka stoppa det, har misslyckats. Redan ett år senare lade EU-kommissionen fram en plan som ska vara genomförd senast 2025 och bland annat innebär att alla föräldrar ska dela lika på föräldraledigheten, sen lämna bort barnen och jobba heltid. Nu har dessutom Europaparlamentet med stor majoritet uppmanat kommissionen att vässa tidsplanen och styrverktygen. Det här betyder slutet för alla som kämpat för ökad valfrihet i svensk familjepolitik, inklusive KD och SD. Därför är det nödvändigt att lämna EU. Att fortsätta ge sken av att man kan påverka inifrån är att lura väljarna.
När EU gav sig in i familjepolitiken i april 2019 och tvingade medlemsländerna att införa två pappamånader, varnade jag för deras fortsatta planer i en artikel i DN samt här på bloggen:
“Framför allt innebär EU-beslutet startskottet för ett totalt övertagande av familjepolitiken. Huvudsyftet är att få fler mammor att börja arbeta heltid och lämna sina barn allt tidigare efter födseln. Det vill EU åstadkomma genom 50/50-kvotering av föräldraledigheten, EU-finansierad utbyggnad av förskolor och slopande av möjligheten till sambeskattning.” “I korthet innebär det att EU kommer att cementera fast oss i den skadliga familjepolitik som vi haft så länge i Sverige och driva den ännu längre mot Socialdemokraternas dröm om totalstyrning, så att vi aldrig kan bli av med den här hemma. För EU-lag går ju före svensk lag.”
Knappt två år senare kan jag nu konstatera att planerna är på väg att bli verklighet inom en snar framtid. De ingår numera i EU:s ”jämställdhetsstrategi för 2020-2025″, som presenterades i fjol av EU-kommissionen (där Sverige representeras av förra S-ministern Ylva Johansson). Det är en sann femårsplan i bästa Sovjet-anda, om än inlindad i ord i stället för konkreta siffror. Allt handlar dock om att uppnå ett lika utfall, 50/50, mellan kvinnor och män på vartenda område i livet som man kan komma på, samt gällande alla andra grupper som likt kvinnor anses förtryckta då inte lika utfall råder, exempelvis hbtqi+, etniska/religiösa minoriteter etc. Därför kommer EU ”att systematiskt inkludera ett genusperspektiv i alla delar av policyutformningen på EU:s samtliga politikområden […] med hjälp av intersektionalitet […] som en tvärgående princip.”
Listan över åtgärder är lång och spretig, men för familjepolitikens del innebär det exempelvis att EU ska ”främja en modell med lika försörjnings- och omsorgsansvar”, ”åtgärda könsskillnader på arbetsmarknaden” och ”öka tillgången till högkvalitativa och ekonomiskt överkomliga omsorgstjänster för barn”.
Utbyggnaden av förskolor med EU-pengar har redan börjat ”genom investeringar från Europeiska socialfonden+, Europeiska regionala utvecklingsfonden, InvestEU-programmet och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling”. Hur mycket det kommer att kosta oss skattebetalare kan man undra. Och hur förskolorna ska kunna bli ”högkvalitativa och ekonomiskt överkomliga” är en gåta, som inte ens Sverige med störst andel barn i förskola lyckats lösa. I Sverige kostar förskolan över 70 miljarder kronor/år, ändå är den i djup kris sedan över 20 år och tusentals i personalen har vittnat om hur de knappt hinner tillgodose barnens mest grundläggande behov. Hög kvalitet håller det här systemet bara i den påhittade Sverigebilden. Men när man väl byggt fast sig i denna ”infrastruktur” är det väldigt svårt att backa bandet, vilket valfrihetsförespråkare länge erfarit i Sverige och självfallet kommer samma gälla EU.
Men dessa planer är tydligen inte tillräckligt hård styrning för Europaparlamentet, som i januari 2021 röstade igenom ett betänkande till kommissionen där de föreslår ännu mer omfattande åtgärder, en skarpare tidsplan och fler styrverktyg. Allt för att verkligen uppnå lika utfall: ”Parlamentet framhåller målet att kvinnor och män ska ha lika försörjnings- och omsorgsansvar, och att detta mål måste stå i centrum för dessa insatser”.
Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att gå längre än EU-beslutet 2019 om två pappamånader genom ”främjande av mäns likvärdiga roll som omsorgsgivare för att bekämpa könsstereotyper vid bland annat uttag av pappa- och/eller mammaledighet”. Underförstått, föräldrar ska dela lika på hela föräldraledigheten.
Därtill “uppmanar parlamentet kommissionen att lägga fram ett könsmedvetet lagstiftningsförslag om rätten att koppla ned” lika mycket från ansvaret för hem och familj. Man vill alltså lagstifta om hur mycket föräldrar ska SLIPPA vara med sina barn – och det måste vara LIKA!
De sociala ingenjörerna och byråkraterna vet uppenbarligen inga gränser för att uppnå detta lika utfall överallt – på vår bekostnad. Parlamentet anser vidare att ”jämställdhetsintegrering, jämställdhetsbudgetering och könsspecifik konsekvensbedömning är viktiga verktyg för att uppnå jämställdhet inom alla EU:s politikområden”. Inte förvånande förekommer även verktyget ”övervakning” ofta i dokumentet. Det här ska finansieras genom bland annat EU:s gigantiska återhämtningsfond på 7 500 miljarder kronor – vilken har kritiserats hårt för att den ska finansieras med lån som sätter kommande generationer i skuld under lång tid. (Statsminister Stefan Löfven har redan har sagt ja till EU, men det slutgiltiga beslutet tas av Sveriges riksdag den 24 mars.)
Sen gör Europaparlamentet en mycket intressant tvärvändning. Trots deras önskan om större tydlighet i femårsplanen, uppmanar de EU-kommissionen till motsatsen i kommunikationen vad det gäller det yttersta målet, lika utfall. Tvång är ju som bekant inte så lätt att sälja in, därför ska det marknadsföras som frivilligt i form av ”lika möjligheter”. Eftersom dessa två olika tolkningar av jämställdhet – lika möjligheter respektive lika utfall – står i motsatsställning till varandra, är detta verkligen genomfalskt. Den som styrs till ett visst val, har inte fått lika möjligheter att välja fritt.
En hel del sådan bedräglig marknadsföring finns redan i EU-kommissionens femårsplan. Här påstås att syftet med lika utfall är att människor ska få ”uppnå sin fulla potential” och vara ”fria att följa den väg de valt i livet, där de har lika möjligheter att växa”. Det är som en kopia på den totalitära regimens nyspråk ”tvång är frihet” i George Orwells bok 1984.
De som är emot denna totalstyrning av människors liv klassas av Europaparlamentet som motståndare till kvinnors rättigheter, jämställdhet och demokrati. För dem föreslås ytterligare övervakning, åsiktsregistrering och bekämpning:
Det svenska motståndet mot detta inifrån EU utgjordes av tre röster emot från SD och en från KD, vilket hjälpte föga när parlamentet antog betänkandet med stor majoritet. KD:s andra parlamentariker, Sara Skyttedal, kunde inte rösta eftersom hon var föräldraledig och ersättare inte tillåts i Europaparlamentet. Det rår hon så klart inte för, däremot understryker manfallet på halva KD-styrkan det orealistiska i att partiet skulle lyckas uppfylla valparollen ”Gör EU lagom igen”. Detsamma gäller SD som gick till val på att ”EU ska fråntas rätten att bestämma över nationella angelägenheter som exempelvis socialpolitik”, dit familjepolitik räknas.
Men trots nederlaget verkar KD och SD nöjda med sin strategi att försöka påverka EU inifrån. Jimmie Åkesson säger i tv-kanalen Riks att han tycker att SD gjorde rätt som övergav sitt krav på EU-utträde, när andra partier krävde det för att kunna samarbeta. Han menar att det är mycket mer framgångsrikt att ha tre ledamöter i Europaparlamentet som lägger förslag om att återflytta makten till de enskilda nationella parlamenten ”än att stå i ett hörn och skrika Swexit”. Framgången i att stoppa EU:s maktövertagande i familjepolitiken lyser dock med sin frånvaro och tiden har nu runnit ut.
KD:s ordförande för kvinnoförbundet, Sarah Havneraas, uppmärksammade omröstningen kring Europaparlamentets betänkande i en debattartikel i SvD, där hon kritiserade S, V, L och MP för att de hade röstat ja. Hon har visserligen helt rätt i att dessa partier och ”EU har gått vilse i jämställdhetspolitiken”, men när betänkandet klubbas igenom med 464 röster för och bara 119 emot så borde partiet även dra slutsatser om det egna svaga motståndet. Inte heller lyckas hon bjuda riktigt motstånd i argument, i och med att hon bara ifrågasätter vissa åtgärdsförslag men inte grundpremissen – vad EU menar med jämställdhet, det vill säga lika utfall. KD har precis som de övriga borgerliga partierna tyvärr släppt den traditionellt liberala/konservativa tolkningen av jämställdhet, lika möjligheter, och i stället köpt den socialistiska/marxistiska tolkningen om lika utfall. Enda skillnaden är att KD har försökt styra dit med morötter som jämställdhetsbonus i stället för tvång. Här har vi en starkt bidragande faktor till att de totalitära krafterna har kunnat gå så här långt inom familjepolitiken både i Sverige och EU.
Nu måste KD och SD släppa idén om att kunna påverka EU inifrån och verka för att lämna EU. Annars lurar de väljarna. Det är bedrövligt att inte något riksdagsparti kräver Swexit fastän 17,5 procent av svenskarna vill ha det och 25,5 procent är osäkra om medlemskapet (SCB, nov 2020). Med den här alltmer centralstyrda utvecklingen kommer alltfler medborgare att vilja hoppa av. Det finns inte tid att vänta tills konservativa och nationella partier eventuellt får majoritet och kan vända utvecklingen. Vid nästa EU-val 2024 skall femårsplanen – som berör all EU-politik – vara nästan helt genomförd.
Susanne Nyman Furugård
Fotnot: EU:s jämställdhetsstrategi berör som sagt inte bara familjepolitiken, utan alla politikområden. Styrningen mot lika utfall gäller allt från studie- och yrkesval, bolagsstyrelser, löner, funktionsnedsättningar, sjukvård, cancer och andra sjukdomar, till vilka kompositörer som spelas vid konserter.