Pressmeddelande 2014-09-10
Ny statistik visar att den psykiska ohälsan bland unga ökade även 2013. Trots det förnekar eller tiger blockpartierna om sambandet med barns brist på tid med sina föräldrar, som föräldrauppropet Hållbar familjepolitik NU uppmärksammade i somras. Därför får de i dag en ny version av rapporten Familjepolitikens ekonomi – där siffrorna för psykisk ohälsa försämrats och förlustresultatet på drygt 50 miljarder kronor består – samt två raka frågor som väljarna har rätt att få svar på innan valet: ”Stämmer detta? Om inte, hur ser er kalkyl ut?”
På bara ett år (2012-2013) har självmord bland unga ökat med 21,1 procent, utskrivningen av psykofarmaka med 9,4 procent, mobbningen med 12,5 procent i årskurs 3-9 och förtidspensioneringen med 4,1 procent. Det här visar rapporten Familjepolitikens ekonomi 2.0 som publiceras i dag.
Sett i ett längre perspektiv på 15-20 år har den psykiska ohälsan bland unga ökat än mer, många symptom har fördubblats. Allt detta medför kostnader som delvis beror på familjepolitiken, hävdar föräldrauppropet Hållbar familjepolitik NU med stöd av omfattande internationell forskning. När föräldrar tvingas lämna bort sina barn vid cirka ett års ålder, avbryts anknytningen som är så viktig för att ett barn ska utvecklas till en trygg människa som klarar att möta livets utmaningar. Därför kräver föräldrauppropet att föräldrar själva ska få barnomsorgspengen (kommunens kostnad för förskolan, år 2013 cirka 10 000 kr/mån/barn) och möjlighet att välja vilken slags barnomsorg som passar deras barn bäst.
Kravet backas även upp med rent ekonomiska argument. Den första resultaträkningen för Familjepolitikens ekonomi 1.0 som presenterades i juli slutade i en förlust för samhället på drygt 50 miljarder kronor per år. Det resultatet består i den uppdaterade version 2.0 som släpps i dag.
– Det här är den första beräkningen i sitt slag och den mest gedigna som existerar, för politikerna har aldrig presenterat någon sådan för att motivera den familjepolitik de bedriver. De bara påstår att den är lönsam, fastän de borde vara skyldiga att transparent redovisa för väljarna hur de hushållar med vår främsta resurs, barnen, säger Susanne Nyman Furugård som skrivit rapporten samt startat uppropet tillsammans med Christian Sörlie Ekström.
Därför ställer nu föräldrauppropet två raka väljarfrågor till politikerna: ”Stämmer resultaträkningen? Om inte, hur ser er kalkyl ut?”
Hittills har riksdagspolitikerna undvikit att delta i den debatt som föräldrauppropet och rapporten väckt bland väljare och i media. V:s Ida Legnemark och M:s Tomas Tobé har bara förnekat helt kort i Sveriges Radio att det finns något samband mellan den ökande psykiska ohälsan bland unga och barns brist på tid med sina föräldrar. S, FP, MP, KD och C tiger. Det enda riksdagsparti som bekräftat kopplingen till familjepolitiken är SD genom Paula Bieler i samma radioinslag. Partiet är också det enda som utlovar konkreta åtgärder i sitt valmanifest genom en höjning av vårdnadsbidraget i nivå med barnomsorgspengen. KD:s liknande ambitioner var helt försvunna när alliansens gemensamma valmanifest presenterades förra veckan. FP och de rödgröna partierna vill till och med minska den lilla valfrihet som finns och avskaffa vårdnadsbidraget. Däremot lägger båda blocken gärna pengar på ökade vårdresurser för att stävja den psykiska ohälsan. Åtgärder som medför ytterligare kostnader.
– Det här är som att fokusera på plåster istället för att jobba med att inte få några sår, menar Christian Sörlie Ekström. Antingen vittnar det om en djup okunskap om barns behov alternativt ointresse. Oavsett, så håller det inte längre. Effekterna av 40 års familje(fientlig)politik håller på att brisera.
Sannolikt stiger de psykiska ohälsotalen ännu mer i höst då Socialstyrelsen publicerar 2013 års statistik för slutenvård för självskador, självmordsförsök, psykiska diagnoser samt missbruk av alkohol och narkotika – och i så fall försämras resultaträkningen ytterligare, befarar Susanne Nyman Furugård:
– Trots stora mörkertal och mycket försiktiga beräkningar, blir resultatet förödande – både ekonomiskt och mänskligt. Det minsta man kan begära av de som försvarar den här politiken är att de kan svara på våra två väljarfrågor. Om inte, kan blockpartierna faktiskt gå ihop om en valaffisch: BYE BYE BARNEN.