Dagmamman Karin Kjellgren undrar i Expressen – med all rätt – varför föräldrar inte protesterar mot den alarmerande situationen i barnomsorgen. Svaret är: för att det inte finns något alternativ.
Visst kunde det vara en bra signal om föräldrar strejkade en dag eller två genom att vabba och ringa förskolechefen, som hon föreslår. Men sen då? Problemen med för stora barngrupper och för lite personal löses inte så snabbt. De flesta föräldrar skulle ha svårt att stanna hemma längre av hänsyn till jobb och ekonomi och då har de inget annat val än att lämna barnet på förskolan igen. För en plats hos de utrotningshotade dagmammorna vaskar man inte fram så lätt. Och några andra barnomsorgsalternativ finns inte, tack vare svensk familjepolitik. Ett mycket effektivt sätt att få tyst på opinion, väl beprövat i de forna öststaterna.
Så föräldrar tiger och hoppas att just deras barn inte drabbas. För i så fall skulle väl förskolepersonalen säga något? Tyvärr tiger de också, fastän de går på knäna och tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår. Och de tiger av samma orsak, på grund av familjepolitiken. Den har ju gett dem ensamrätt på barnomsorg och upphöjt ”pedagoger” till långt viktigare än föräldrar, så då kan man inte komma och säga att det här systemet inte fungerar. Att inte ens mer pengar skulle lösa allt (vilket förskolan sannolikt aldrig kommer att få då hela välfärdssektorn ropar efter mer). Att det inte räcker att banta barngrupperna till den storlek som Skolverket föreskriver, eftersom många barn behöver ännu mindre grupper eller inga alls, exempelvis många högkänsliga (15-20 %) och introverta barn (33-50 %).
Det är synd om förskolepersonalen och det är synd om föräldrarna. Men allra mest är det synd om ”barnen som är förlorarna”, som Karin Kjellgren skriver. Utöver de dagliga bristerna i förskolan finns det fler saker som tyder på att problemen är alarmerande: den ökande psykiska ohälsan bland unga. Ökningen började på 1990-talet när den första stora dagisgenerationen kom upp i tonåren. Men det här tiger myndigheter och forskare om, fastän jag och flera andra debattörer konfronterat dem om det många gånger.
När alla tiger kan regeringen lugnt bygga vidare på den här öststats-politiken. För trots deras järngrepp är målet inte nått, den sista lilla valfriheten som finns ska utraderas. När det är gjort kommer det att krävas att folk går man ur huse som människorna i Polen, DDR etc gjorde på 1980-talet för att få till stånd en vändning. Inte lätt då och inte lätt i Sverige där vi aldrig har behövt kämpa så mycket för vår frihet i modern tid.
Därför är det så viktigt att alla tar bladet från munnen nu när fortfarande något så enkelt som en namnteckning kan ha betydelse. Skriv på barnomsorgsupproret Power to Parents 2018 för ökad valfrihet i familjepolitiken!