(Krönika publicerad i Det Goda Samhället 2017-01-24)
Det är en välbehövlig självrannsakan som pågått det senaste året inom journalistkåren angående rapporteringen om flyktingpolitiken, men frågan är om denna rannsakan blir tillräcklig. Syftet borde ju vara att rent generellt bli bättre på att upptäcka och allsidigt belysa alla slags spörsmål av väsentligt samhällsintresse, så att medborgarna kan utöva sina demokratiska rättigheter och påverka politiken på välinformerad grund. Då räcker inte insikten om att journalisterna borde ha fångat upp människors oro och vad de pratar om mycket tidigare, som det konstaterades på Publicistklubbens uppmärksammade debatt ”Dags att skrota konsekvensneutraliteten?” för nästan exakt ett år sedan.
När en fråga nått en sådan omfattning av ”oro och prat” att den går att urskilja från andra bekymmer i människors vardag, har konsekvenserna oftast hunnit bli så stora att de är mycket svåra att påverka. Det gäller i synnerhet frågor som uppfattas som tabu.
Näst invandring är försvar, lag och ordning, och skatter de frågor som människor har lägst benägenhet att tala uppriktigt om med personer utanför vänkretsen, visade en undersökning från opinionsinstitutet Demoskop i september 2015, två månader innan flyktingpolitiken havererade. Med så kort ledtid behöver proaktiva journalister försöka fånga upp viktiga frågor innan en statistiskt betydande andel ens börjat tala om dem hemma. Då måste de lära sig att lyssna efter något annat: tystnad.
Långt tidigare infinner sig nämligen i den offentliga debatten Den Stora Tystnaden, med vilken makthavarna bemöter dem med som vågar och lyckas lyfta en tabufråga. Den är så schematisk att den borde läggas till som nytt andra steg i filosofen Arthur Schopenhauers beskrivning: Alla sanningar går igenom tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som alldeles självklara. Förlöjliga är ett enkelt sätt att avfärda oliktänkande till en början, men om det inte biter så försöker etablissemanget tiga ihjäl dem.
Ett exempel på detta är frågan om valfrihet i barnomsorgen, vilket knappt existerar i dagens familjepolitik. Sedan ”dagis till alla” blev parollen i början av 1970-talet har åtskilliga fristående debattörer som ifrågasatt denna norm, bemötts med förlöjligande epitet. Det vanligaste tillmälet har varit på temat ”vill föra kvinnorna tillbaka till spisen”, vilket jag själv fått höra så sent som 2014 då jag startade föräldrauppropet Hållbar familjepolitik NU.
Men nu har det blivit påtagligt tyst, inte från mig och andra debattörer men från politiker, forskare och organisationer som vi har fortsatt att tilltala på flera av Sveriges största debattsidor. Där har frågan vunnit ökat intresse i takt med att konsekvenserna av den förda politiken blivit allt allvarligare, vilket gett ny aktualitet och nya ingångar till debatten. Den psykiska ohälsan har ökat bland barn och unga, småbarnsföräldrar och förskolepersonal. Sjukskrivningskostnaderna skenar. Landets sjukaste yrkeskår, förskollärare, larmar om en oacceptabel arbetsmiljö – hur är det då för barnen? Samtidigt visar ny forskning om barns omsorgsbehov på vikten av en rad andra faktorer som familjepolitiken inte tar hänsyn till. Med ytterligare stöd i statistik och kostnadsberäkningar, har vi visat på att det finns saklig grund att ifrågasätta familjepolitiken både ekonomiskt och mänskligt.
Att ansvariga politiker inte svarar i debattforumen är beklagligt ur demokratisynpunkt men inte förvånande; i stället brukar någon myndighetsperson eller forskare se sig nödgad att göra det. Men när inte ens de gör det längre, då har frågan trätt in i ett nytt stadium: tystnadsstadiet.
Under det senaste året har jag och min debattkollega Madeleine Lidman erfarit detta efter ett flertal debattartiklar som vi riktat direkt till ett antal forskare som gärna uttalar sig om barnomsorg respektive psykisk ohälsa, exempelvis på DN Debatt (18/1-16), GP Debatt (28/1-16), Expressen Debatt (18/3-16) och SvD Debatt (7/1-17). Inte någon av forskarna har svarat. Det kan vi knappast tolka som annat än att de inte har något bra svar att komma med och att vi har rätt i sak.
Men öppningen kring familjepolitiken på debattsidorna avspeglar sig inte på ledar- och nyhetssidorna ännu, för där verkar journalisterna ha fullt upp med att lära sig att lyssna in vad folk pratar om. Det är en stor brist, för hur ska människor kunna veta vad de har skäl att oroa sig för och prata om ifall de inte får allsidigt informationsunderlag? När nästan alla barn går i förskola från cirka ett års ålder, kan föräldrar knappt föreställa sig att det finns skäl att fundera på alternativ.
Därför kommer frågor som befinner sig i tystnadsstadiet sannolikt inte ens med i undersökningar som Demoskops, utan det är först när de kommer till det tredje stadiet (andra enligt Schopenhauer) och börjar bekämpas våldsamt – då pratas det. För familjepolitikens del torde detta inträffa relativt snart, med tanke på de accelererande negativa effekterna som i längden gör etablissemangets tystnadstaktik ohållbar. Men då gäller det att journalisterna redan är på banan och har orienterat sig i frågan, så att de förmår belysa den på ett konsekvensneutralt sätt. Annars lär många journalister göra om samma misstag på det här och andra tabuområden.
Susanne Nyman Furugård