(Även publicerad som debattartikel i Ulricehamns Tidning 2017-11-27)
När media rapporterar om förskolebarn som kommer hem med bitmärken över hela ryggen, utsätts för sexuella övergrepp eller tappas bort, reagerar föräldrar starkt och samstämmigt om att sådant inte får ske. Men när en förskollärare avslöjar att barn rent generellt inte heller har det så bra i förskolan, då vänder sig många föräldrar emot den som säger det. Alltför få verkar villiga att agera själva för att deras barn ska få en bättre barnomsorg.
Tystnadskulturen i förskolan håller på att rämna. Det blev tydligt när förskolläraren Marie Rydell gick ut i två debattartiklar och sa att ”hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen”. Artiklarna har väckt heta diskussioner i många forum och bland kommentarerna finns flera kollegor som bekräftar problembilden.
Tyvärr är de flesta föräldrar inte lika modiga som dessa förskollärare. I kommentarsfälten anges alla de standardursäkter som rabblats år ut och år in och hindrat en förändring av barns uppväxtvillkor. ”Så är det inte på alla förskolor”, ”vi har inte råd att vara hemma med barnen” och ”forskning visar ju att barn behöver förskola”.
Många av ursäkterna är förståeliga, eftersom det är våra ansvariga politiker som bäddat för dem. Det är de som har skapat den ensidiga barnomsorgsmodell där alla barn ska lämnas till förskola vid cirka ett års ålder. Men trots det är föräldrarnas ursäkter inte acceptabla. Vem ska värna barnen om inte de gör det?
”Tidig förskolestart kan leda till psykisk ohälsa”, varnade en forskare nyligen och bekräftade därmed en sannolik koppling som statistik och forskning har pekat på länge, men som politiker, myndigheter och lojala forskare har förnekat. Det är mot den bakgrunden som enskilda visselblåsares vittnesmål ska ses i stället för att anklagas för skuldbeläggande av föräldrar.
Hur jobbigt det än är att ta till sig budskapen, måste föräldrar gå från att reagera till att agera. Standardförslaget ”mer resurser till förskolan” håller inte eftersom det inte löser grundproblemet – att barn behöver mer tid med sina föräldrar än vad familjepolitiken ger utrymme för. Det kan bara en förändring av politiken göra och där måste föräldrar aktivt trycka på politikerna för att det ska hända. Namninsamlingen Power to parents 2018 kräver att föräldrar ska få större möjligheter att välja den barnomsorg som passar deras barns behov, inklusive hemmaomsorg.
Susanne Nyman Furugård
Madeleine Lidman
Power to Parents 2018