(Även publicerad som debattartikel i Nya Tider 2021-02-25, efter att Dagens Nyheter nekat replik)
Återigen försöker statliga forskare utse en politiskt korrekt orsak till den ökade psykiska ohälsan bland unga. Denna gång pekas betygsstress och finanskrisen ut, men underlaget håller inte nu heller. Precis som tidigare är deras egentliga syfte att begrava misstankarna om att införandet av förskola för alla barn har bidragit till ohälsan. Något som ingen velat undersöka, trots att det finns ett klart tidssamband.
Forskarna Curt Hagquist och Jan-Eric Gustafsson konstaterar i en debattartikel i Dagens Nyheter (29/1) att ”trots 300 statliga forskningsmiljoner” från Forte (Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd) fördelade under sju års tid, har man inte lyckats ”hitta de viktigaste orsakerna bakom ökningen av den psykiska ohälsan”. Det är inte förvånande.
För fem år sedan förutspådde jag detta resultat, när Folkhälsomyndigheten höll en årslång seminarieserie på temat med bland andra Curt Hagquist. Där tuggade man om samma gamla hypoteser som forskarna gjort nu – skola, ekonomi, arbetsmarknad och medieanvändning – utan att titta på några nya möjliga orsaker, särskilt inte politiskt känsliga. Därför efterlyste jag en oberoende utredning om det tabubelagda tidssambandet med familjepolitiken, närmare bestämt övergången till institutionell barnomsorg som Socialdemokraterna inledde 1975.
Någon sådan utredning har inte gjorts sedan dess, trots att syftet med Fortes forskningsprogram varit ”att studera hur ungas psykiska hälsa påverkats av de djupgående samhällsförändringar som ägt rum i Sverige under de senaste decennierna”. Och trots att Curt Hagquist själv konstaterade vid ett av seminarierna ovan, att ökningen av psykisk ohälsa började hos tonåringar som var födda i mitten av 1970-talet – precis när den stora dagisutbyggnaden började. I stället publicerar forskarna slutligen på näst sista dagen av det sjuåriga programmet en halvrepris på Folkhälsomyndighetens försök 2018 att lägga skulden på skolan. Men eftersom underlaget inte höll för min granskning den gången, måste de nu tillgripa två separata orsaker för olika delperioder för att förklara 30 års ökande psykisk ohälsa: finanskrisen på 1990-talet samt skolstress efter införandet av betyg i årskurs 6 2012/13.
Det här håller inte heller, av flera skäl, och det är anmärkningsvärt att DN inte upptäckte det innan de publicerade forskarnas debattartikel – samt att tidningen vägrade ta in denna avslöjande replik från mig. Den mest uppenbara bristen är att det finns ett stort glapp på drygt tio år (2000-2011), som ingen av orsaksförklaringarna täcker. Sedan erkänner forskarna själva i sin slutrapport till Forte – men inte i DN-artikeln – att de ”inte kan presentera stabila kausala förklaringar [orsakssamband]” för sina slutsatser. Det är därför som de i stället kallar dem ”empiriskt välunderbyggda”, men det betyder bara att det är deras egen subjektiva bedömning byggd på erfarenheter. I rapporten medger de till och med att ”det fortfarande är en hypotes att betyg orsakar psykisk ohälsa, men att ingen har kunnat avfärda den”. Med så lågt satta granskningskriterier skulle många hypoteser kunna kvala in och användas som tvärsäkra slutsatser.
Det är också märkligt att forskarna inte analyserar den upplevda stressen djupare, utan bara påstår att om man tar bort det som utlöser stress – betyg, dålig ekonomi – så skulle de unga må bra. För dem som forskar om barns utveckling är det välkänt att trygg anknytning och god mentaliseringsförmåga (att förstå och hantera sina och andras tankar och känslor) ger bättre motståndskraft att hantera livets prövningar och minskar risken för psykisk ohälsa. För att utveckla dessa skyddsfaktorer krävs mycket mer tid tillsammans med föräldrarna än vad de flesta barn får i dag, när de förväntas börja förskola vid cirka ett års ålder. Därför har sannolikt många unga fått en sämre motståndskraft under de senaste årtiondena.
Sammantaget bekräftar dessa brister intrycket att rapportens slutsatser främst tjänar två politiska syften. Det ena är att marknadsföra regeringens skolpolitik, vilket framgår av de åtgärder som forskarna föreslår: att ”betygssystemen ändras” och ”den ökade polariseringen och segregeringen inom skolan bryts”. Båda är nämligen redan på gång från regeringen. Gällande polarisering och segregation är det extra märkligt att forskarna tar så tydlig ställning, eftersom de faktorerna inte ens nämns i själva rapporten och alltså inte ingått i forskningen.
Det andra syftet – och sannolikt det huvudsakliga – är att begrava misstankarna om koppling till familjepolitiken, vilket gör det lättare för regeringen att införa obligatorisk förskola som också står på dagordningen. Så jobbar den socialdemokratiska maktapparaten.
Susanne Nyman Furugård