Förskola kan bryta tidig anknytning

(Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt 2014-07-14)

Fi-riksdagskandidaterna Lotten Sunna och Gunilla Zand avfärdar vårt förslag om att tillåta föräldrar att få göra ett fritt val av barnomsorg (Brännpunkt 11/7). De biter sig fast vid ett föråldrat och omänskligt synsätt hämtat från förkrigstidens Alva Myrdal med lätt ansiktslyftning under studentrevolten 1968. Trots att vårt förslag skulle kunna ge höjd livskvalitet för många barn och föräldrar. En lösning i modern tid måste vara mycket mer flexibel för att svara mot människors individuella behov.

Fi:s synsätt saknar stöd i seriös forskning. Det har hänt mycket inom forskningen de senaste årtiondena. Numera finns det nog ingen inom den vetenskapliga världen som inte ställer sig bakom de grundläggande teserna inom anknytning. Barn behöver en primär anknytningsperson under sin tidiga uppväxt, något som är mest känsligt fram till tre år. En bruten anknytning förstör plattformen som är motståndskraften mot stress och psykisk ohälsa.

Den allra sköraste tiden är vid ett år, just då vi sätter våra barn i förskolan. Svenska barn innehar därmed, tillsammans med danska, troligen världsrekord i tidig institutionalisering enligt utvecklingsbiologen Niels Arbøl i Danmark. Vi har samtidigt den högsta psykiska ohälsan bland flickor i Europa och bland de högsta självmordstalen. Vi är mycket tydliga i rapporten med att det ”sannolikt är många faktorer som bidrar till den ökande psykiska ohälsan bland unga, men bristande anknytning till föräldrar är en mycket viktig faktor”. Det är konsekvenserna av detta vi räknar på. Det är vetenskap, det är belagt och det är rena siffror.

Trots vad Sunna och Zand påstår, räknar vi med förskolan som ett alternativ i en hållbar familjepolitik. Vi anger också tydligt att vi räknat på 2012 års statistik från SCB medan de utgår från andra siffror utan att uppge varken källa eller år, än mindre visa en transparent uträkning. Därefter missar de hela poängen med att dagens familjepolitik skapar en rad mänskliga och ekonomiska merkostnader såsom ökad sjuklighet bland förskolebarn (4,3 miljarder) och bland deras föräldrar på grund av stress (1,6 miljarder), samt bikostnader för psykisk ohälsa (19,7 miljarder). Till grund för beräkningarna ligger ett konservativt antagande om en 10-procentig korrelation mellan svensk familjepolitik och psykisk ohälsa bland unga. Ett antagande som måste anses synnerligen lågt då modern forskning indikerar en mycket starkare koppling.

Att Sunna och Zand kallar föräldrars barnomsorg för ”barnpassning”, vittnar om en djup okunnighet om föräldrars värde för sina barn. Den grundar sig i en myt som de inte är ensamma om att använda, utan den används nästan alltid av de som förespråkar tidig institutionalisering: barn behöver socialisering och pedagogik. Det är inte sant. Erja Rusanen, pedagogie doktor vid Helsingfors Universitet som forskat om barn och förskola: ”Barn under tre år behöver inte socialisering mer än kanske några sekunder/minuter åt gången med ett eller två barn. Omsorgen (pedagogiken) i grupp med 20 barn och för långa dagar kan däremot orsaka skador.” Små barn, de vi talar om, behöver stabil anknytning för att utvecklas till trygga och friska människor.

Vad gäller kvinnors ekonomiska underordning tycks riksdagskandidaterna för Fi redan ha gett upp tron på att arbetsmarknadspolitiken kommer att lyckas med målet om jämlika löner för kvinnor och män, i och med att de behöver tillgripa familjepolitiken för att försöka styra upp detta. Men problemet med ojämlika löner kan bara vara en effekt av en bristande arbetsmarknadspolitik och då är det där man ska ändra, och inte ge sig på familjepolitiken och där ställa barn och vuxna mot varandra.

Vi vill även kort bemöta Carl Lindgrens replik, som tyvärr missförstått ämnet (Brännpunkt 13/7). Lindgren pratar om förskola och kognitiv förmåga i skolan längre fram. Visst finns det forskning på att förskola för de äldre kan förbättra skolresultaten. Om man tränar blir man bättre. Men det är inte det vi pratar om. Vi pratar om förskola, bruten anknytning för 0-3-åringar och psykisk ohälsa i högre åldrar. Ångest, depression, självmordsförsök. Någonting helt annat och synnerligen allvarligare. Och som Rusanen så tydligt påpekar finns det inte heller någon pedagogisk nytta med förskola för de under tre år.

Det är dags att ersätta en gammalmodig, unken 30-talspolitik med en ny baserad på modern forskning, som tar utgångspunkt i barnens behov och tillåter vuxna att få vara vuxna och bestämma själva. Hallbarfamiljepolitik.nu vill skapa rättvisa förutsättningar för detta.

SUSANNE NYMAN FURUGÅRD

fyrabarnsmamma, författarinna till boken ”Värdera det ovärderliga – för en hållbar familjepolitik” (Recito 2010)

CHRISTIAN SÖRLIE EKSTRÖM

fyrabarnspappa, författare till boken ”Hur mår egentligen våra barn? (anomaR 2012)

Det här inlägget postades i 2014. Bokmärk permalänken.